











Foto: Carina Olsson
Broderier inspirerade från mittens rike.
Den 24 oktober – 8 november 2009 reste jag med en textilresa till Kina.
Det var en klassisk textil-, kultur- och bildningsresa till Peking och området runt Yangtzeflodens mynning som brukar kallas Sidenlandet. Vi fick se textil, konst och hantverk på några av Kinas främsta museer. Vi besökte hantverkscentra och specialmuseer. Vi såg tillverkning av siden och blåtryck. I Nantong, den kinesiska bomullsindustrins födelseplats, fick vi själva prova på olika textila tekniker och gå en broderikurs vid Kinas första yrkesskola för brodöser. I Hangzhou studerade vi sidentillverkningens alla moment och tog en båttur på den berömda Västra sjön. I Shanghai besökte vi en klassisk trädgård, vandrade genom gyttret i Gamla stan och såg supermetropolens karaktäristiska siluett på andra sidan Huangpufloden. I Peking tillverkade vi vår egen minidräkt (miniqipao) på Pekingoperans dräktateljé, vandrade på Himmelska fridens torg, genom Förbjudna staden och på Kinesiska muren.
Vi fick prova på finbroderiets grundläggande bildkonst, brodera växter och djur med en mycket tunn silkestråd på ett bottentyg i silke. Tyget var redan uppritat och uppspännt i broderiramar när vi två och två fick sätta oss på låga stolar i ett mycket kallt rum.
Silkestrådarna låg i prydliga pasmor och den tunna nålen låg och väntade på att jag skulle börja sy. De professionella brodöserna, som har en utbildning på sex år, delade tråden upp till 48 gånger för att den skulle bli riktigt tunn. Vi som nybörjare fick börja med att dela tråden en gång och sy med små stygn, lager på lager, främst med schattersöm. Fram emot eftermiddagen blev jag mer och mer våghalsig och till slut hade jag delat tråden 8 gånger.
Efter dryga 6 timmar broderi hade jag lyckats brodera cirka tre kvadratcentimeter och jag slapp ifrån att våra stränga lärare kom med saxen och sprättade upp. Man muttrade även att om jag var intresserad skulle det nog kunna bli en yrkesbrodös av mig också, även om det nog tog mer än sex år.
Carina Olsson
VÄLKOMNA!
Framme i koret i Hammarö kyrka finns en liten glasmonter med en brudkrona. Kronan har en dramatisk historia som du kan läsa mer om i kyrkobeskrivningen (s. 15) över kyrkan om du vill. Här tänkte jag helt kort berätta om den teknik som brudkronan är tillverkad i, filigran.
Benämningen filigran kommer av latinets filum: tråd, och granum: korn. Filigran är ett metallarbete av fina guld- eller silvertrådar, som löds ihop till spetsliknande mönster. Filigrantekniken används bl.a. till smycken, men också till yttäckande dekor på tex. bokpärmar, dosor och dryckeskärl. Tekniken har förekommit sedan antiken. I Norden började tekniken användas ungefär vid tiden för Jesu födelse. Nästa gång du kommer till kyrkan, ta en titt riktigt nära på brudkronan, den är mycket speciell.
/Annika Eriksdotter
Källa: Bra böckers lexikon, 1984.
Kyrkobeskrivningen kan läsas via församlingens hemsida: kyrkor